Att måla små gubbers

Jag köpte nya Warhammer Quest som, med sina allt för detlajerade figurer lider av att det är svårt att hitta rätt fiende under spel. För att lösa det så bestämde jag mig för att måla dem. Det kunde jag ju göra hjälpligt på 90-talet.

Vad kan gå fel liksom.

Först gick mycket fel, de små eldgubbarna som är innuti blue horrors går inte att rädda… Men efter några försök så fick jag till nånting som är bra mycket snyggare än mitt 15:åriga jag klarade av. Så mitt bästa tips för dig som vill bli bättre på att måla minis är: ta en paus i ca 10-20 år.

IMG_1410

Mord till Middagen!

En låda med ett litet rollspel för icke-rollspelare. Man käkar middag med några vänner och får leva sig in i ett mordmysterium. Det är vad rollspelsbaren har mynnat ut i. Vi snackade lite med Gunnar om spelen nu på GothCon.

Det är typ som rollspelsbarens klassiker Tangonätter, för att jämföra med nått som vi själva i alla fall minns. Ett äventyr som spelar sig själv, där spelarna bestämmer takten och hur mycket de går in i sina roller. 

   

GothCon XL

Boningen kommer att närvara på GCXL. Som alltid när vi åker på konvent har vi bokat in rollspel alla pass, men det kanske går att springa på oss i nån korridor, köpandes kaffe eller tittandes i butikerna. Vi slänger säkert upp en eller annan bild här också.

Blood & Bronze som pdf och nytt äventyr

Nu finns Blood & Bronze som pdf på DiveThruRPG och RPGNOW. Om du har spelet sedan tidigare och vill ha pdf:en också kan du gå med i våran grupp på G+ eller maila mig på olavsnabelaboningenpunktorg, så skickar jag en nedladdningslänk.

tots_cvr lowresDetsamma gäller om du väljer att köpa den tryckta versionen på Lulu: kontakta mig så får du en pdf medan du väntar. Till och med den 8 feb får du 10% rabatt (på ett redan rabatterat pris) med FEBSHIP10 så just nu är det bara marginellt dyrare att köpa den tryckta och få pdf:en på köpet än att bara köpa pdf:en. Om du handlar för mer än $75 så får du dessutom gratis paket-frakt, vilket halverar leveranstiden.

På Lulu kan du också köpa det sprillans nya äventyret Thralls of the Sun, med omslag av ingen mindre än spelledaren Axel Widén. Du hittar ett utdrag och mer information på spelets hemsida.

 

Blood & Bronze – Vad har hänt sen sist?

Medan bloggandet på Boningen kanske inte går på nån högfart så händer det i stället massor med saker med vårt spel Blood & Bronze.

För det första finns det ett intro-äventyr, Slave pits of Sippar, som är första delen i den kommande äventyret Thralls of the Sun.
http://bloodandbronze.com/2015/12/10/slave-pits-of-sippar-an-introductory-adventure/
Har du inte boken? Inga problem, ladda hem Character Compendium så innehåller det allt du behöver för att pröva på B&B med din spelgrupp!
http://bloodandbronze.com/2015/10/25/character-compendium/

För det andra så finns det TVÅ vildmarks zoner, stenöknen är så ny att jag inte ens hunnit läsa den själv!
The Tall Grass Steppe och The Rocky Dessert

För det tredje så finns den fantastiskt snygga kartan sen en kort tid tillbaka även tillgänglig i Glourious Fyrfärg.
Den är nått alldeles särskilt!

För det sista så kan du beställa spelet med en fet rabatt på TJUGO procent från Lulu till och med den 21:a januari! Ange JANSAVE20 som kod så är saken biff.
Lulu.com

Är du en google+ person? I så fall går det även att gå med i Blood & Bronze gruppen. Här finns den.

Intervju med Axel Widén – Spelledaren.se

Sedan tidernas begynnelse, 1974, har rollspelare världen över ställt sig en och samma fråga: Går det att få betalt för att spela rollspel?
Det har ryktats om att det går att ta betlat för att spelleda, folk säger saker som “det är en vanlig grej i Amerika” vilket på skolgårdar och arbetsplatser är ett råttan-i-pizzan argument lika starkt som att “det hände en kompis till en kompis”.

Vi har avundsjukt kollat på våra konstiga kusiner från landet – lajvarna (alla nu levande lajvare har en mer eller mindre komplicerad koppling till Västerås, som av oklara själ får representera landet i den här liknelsen). Lajvfabriken ser i alla fall från hemsidan ut att sysselsätta sex personer, blott ett stenkast från nordic larp och blackbox-scenen finns rikliga kulturpengar och scenyttringar som landar mitt i finkulturen att hämta. Larpdansken är en youtubekändis större än någon rollspelare någonsin kommer att bli.

Det har alltid snackats om att det inte finns några pengar i rollspelesbranchen, men med svenska kickstarters som drar in nästan 800000 sek, en OSR-scen där var och varannan bloggare ger ut en bok med lite tabeller och ett par skisser i och Paradox köper White Wolf av CCP så är det här inte alls lika tydligt som under “rollspelsdöden”. Rollspelare har pengar. Rollspelare gillar att köpa saker. I alla fall några av dem. Samtidigt är det många som verkar spela mycket mindre än de har lust med, eller rent av inte alls.

När Axel Vidén – känd från podcasten Vi Spelar Rollspel – här om veckan basunerade ut att det går att anställa honom som spelledare blev vi såklart nyfikna. Så vi gjorde det enda rätta. Vi skickade ett mail med lite frågor.

Kan du berätta lite om din rollspelsbakgrund. Hur länge har du spelat? Några särskilda minnen? etc.

Jag är 33 nu och har spelat i någon form nästan så länge jag kan minnas.

Tror den första “produkten” jag stötte på var en liten gratisfolder som Äventyrspel hade i leksaksbutiker – det var ett kort introäventyr med superförenklade DoD-regler, några färdiga rollpersoner och en labyrint. Jag måste varit 7-8 år och fattade inte hur fasen man skulle spela utan spelplan, så jag ritade upp en själv. Minns fortfarande hur någonting liksom klickade till i huvudet när jag förstod att spelplanen fanns i våra hjärnor och vårt samtal. På den insikten följde snabbt nästa, nämligen att i rollspel kan vi göra precis vad vi vill – en pirrig, kittlande känsla som fortfarande driver min spelglädje.

Därefter följde en period när vi använde regler och rollformulär från brädspelet Hero Quest för att spela rollspel på den nivå man kan vänta sig av 8-9-åringar, tills jag fick DoD 91 i julklapp och min godhjärtade far spelledde mig och mina kompisar på ett födelsedagskalas. Vi lärde känna några äldre killar som vi började spela med, och snart tyckte vi att vi fattat precis hur det skulle gå till. Det blev mycket DoD, Mutant, Eon och kortlivade utflykter i diverse engelska rollspel som jag försökte pracka på mina kompisar.

Det största paradigmskiftet i vårt spelande kom när jag spelledde Horror on the Orient Express till Call of Cthulhu. Plötsligt handlade spelet mer om att bryta ner rollpersoner än att bygga upp dem, vilket öppnade ögonen för nya sätt rollspel kunde vara kul på.

Efter det körde vi diverse fantasy-kampanjer till hemmasnickrade system i olika konstellationer, men vårt rollspelande började dö ut i takt med att vi blev allt mer upptagna med utbildningar och heltidsjobb.

Hur kommer det sig att du faktiskt startade spelledaren.se? Hur gick det från en kul ide till något du vill sätta ditt namn på på internet?

Det började med att jag blev något överväldigad av den positiva respons vi fick på podden vispelarrollspel.se. Bland de som hörde av sig fanns allt från totala nybörjare till luttrade nostalgiker. Två saker i responsen bidrog till spelledaren.se; för det första att många saknade att spela rollspel och önskade de kunde spela oftare, för det andra att många tyckte om mitt spelledande. Jag tycker mig också se en pågående renässans för rollspel, där många 35-45-åringar i medelklassen som spelade när de var yngre gärna lägger pengar på coffeetable-böcker och kickstarters även om de inte spelar aktivt. Jag tror det finns en vilja i den här gruppen att spendera pengar på sin hobby för att den skall ta mindre tid och därmed bli görbar alls, oavsett om det innebär att betala någon för att måla sitt Blood Bowl-lag eller betala en spelledare för en fokuserad kampanj med bra kvalitet. Jag tror också den här gruppen är ganska ny i Sverige. Vi får se om jag har rätt.

Det har ju bara gått ett par dagar sen du lanserade siten. hur har gensvaret vart?

När jag skriver detta går sajten in på sin femte dag (fredagen 6:e november, reds anm). Jag har inga bokningar ännu, även om samtal pågår med vad som förhoppningsvis blir mina första kunder och några andra visat visst intresse.

Responsen har till större delen varit nyfiket positiv. Många tycker idén är spännande eller intressant och önskar mig lycka till, även om de uttrycker tvivel av olika slag. En mindre grupp tycker idén är helt absurd, vilket jag kan förstå. För många som fortsatt prioritera rollspel högt även i vuxen ålder kan det såklart låta helt galet att betala pengar för en spelledare, eftersom vi är vana vid att få det att funka ändå. Yngre spelare med mer tid och mindre pengar är nog de som har svårast att smälta konceptet, vilket jag också förstår.

Tjänsten är ju riktad mot en ganska specifik grupp rollspelare – men jag är inte säker på att den gruppen faktiskt finns, eller hur jag når den effektivast. Min största förhoppning just nu är att aktiva rollspelare (vilka är de jag marknadsfört mig mot eftersom de har tydliga hemvister på nätet) sprider nyheten om tjänsten vidare till vänner och bekanta som inte är lika aktiva men gärna vill vara det.

Hur många grupper tänker du är max en person klarar av att spelleda?
Följdfråga:Har du någon slags backup plan om du blir för populär och bokningarna kommer för tätt?

Främst tror jag det handlar om hur mycket tid spelledaren har tillgänglig. Personligen har jag massor av tid; jag lever på besparingar och ströpengar från tecknarjobb. Spontant tror jag det börjar bli snårigt om jag har fler än 3 spelmöten i veckan, men än så länge är det väldigt långt dit. Blir detta superpopulärt får jag antingen börja skjuta bokningar på framtiden eller bjuda in fler spelledare jag har förtroende för att vara en del av projektet.

Vad tror du är den största skillnaden för spelgruppen blir med att ta in dig som extern spelledare mot att någon av dem axlar spelledarollen?

Det finns förstås lika många svar på det som det finns spelgrupper :) Men jag vill poängtera att jag inte ämnar ersätta uppskattade spelledare som redan kör. Grundtanken är istället att över huvud taget göra regelbundet kampanjspel möjligt för en grupp spelare som annars inte skulle ha tid alls. Skillnaden där blir att kampanjen faktiskt spelas, och att spelmöten kan hållas ofta och kontinuerligt.

Om jag skall våga mig på ett mer konkret svar tror jag det är ganska vanligt att spelare accepterar mycket tråkighet från spelledaren helt enkelt för att ingen annan orkar vara spelledare. Detta skapar i sin tur en okänslighet hos spelledaren för hur roligt spelarna egentligen har. Med en betald spelledare tror jag det här problemet hamnar i fokus på ett sätt som gör att det blir löst väldigt effektivt. En betald spelledare måste leverera genom att se till att alla spelare har roligt. Det måste egentligen en obetald spelledare också – betalningen förtydligar helt enkelt det här sociala kontraktet.

Vad tror du kommer att vara svårast för dig inför det allra första mötet med den första gruppen?

Att jämföra bilden jag fått av gruppen under det kostnadsfria uppstartsmötet (där vi diskuterar hur de gillar att spela och vad de är ute efter) med hur gruppen faktiskt beter sig under aktivt spel. Att dra slutsatser av detta och modifiera spelet därefter för att se till att alla har roligt. Här gäller det att vara lyhörd för olika personligheter och ha fingertoppskänsla.

Jag tänker att rollspelandes på något sätt går från en hobby till något som mer passar in i underhållnings skiktet när gruppen köper en spelledare. Alltså det blir mer jämförbart med att tex gå på bio, bowla eller att göra en boss-raid i ett MMO.
Med detta sagt:

Finns det någon slags nöjda-spelare garanti?

Inte mer än att jag per automatik måste göra mitt yttersta för att se till att spelarna har roligt, givet att spelarna betalar mig för en rollspelsupplevelse de uppskattar precis som du beskriver ovan. Om spelarna inte har roligt finns ingenting som hindrar dem från att avbryta kampanjen. De betalar ju ingenting i förväg; jag tar bara betalt för själva spelmötena.

Har du någon plan för vad som händer om en rollperson dör, om gruppen delas upp eller om något annat händer som gör att en spelare hamnar utanför en längre tid?

Rollpersonsdöd och uppdelning av gruppen är saker som kan tillföra mycket till spelet och därmed förstärka upplevelsen. Det finns olika sätt att hantera detta, och alla varianter funkar för mig så länge spelarna är överens med varandra om hur det påverkar uppdelningen av kostnaden för spelmötet. Vilket vi diskuterar och bestämmer gemensamt under det kostnadsfria uppstartsmötet.

Min allmäna rekommendation kommer vara att samtliga spelare skall kunna vara aktiva hela tiden under samtliga speltillfällen. Om spelarna föredrar stor dödsrisk skall spelare snabbt kunna komma in igen med nya rollpersoner. Om gruppen delas upp skall det ha ett syfte och skötas snabbt. Jag kommer rekommendera spelupplägg som möjliggör detta.

För att kasta om i ordningen: Om du och din rollspelsgrupp skulle betala för att ta in en SPELARE i gruppen; vilka förväntningar skulle ni har och vilka krav skulle du ställa på den spelaren?

Min erfarenhet är att det aldrig varit ett problem att hitta spelare. Snarare råder inflation på spelare, vilket jag inte tycker är konstigt – allt du behöver göra är ju att dyka upp och spela. Det kommer du fortsätta med så länge du tycker det är roligt och så länge du har en spelledare. Den enda förväntningen jag har på spelare är att de försöker ha roligt och att de försöker prata med mig om vad de tycker är roligt. Jag har aldrig varit med om kampanjer som dött för att spelarna tröttnat – bara sådana som dött för att spelledaren inte orkar mer.

Vi kommer att prata mer med Axel några gånger till för att se vad som händer med spelledaren.se

Tre böcker du ska köpa

Egentligen är det fyra böcker du ska köpa, men jag antar att du redan skaffat vårt nya spel Blood & Bronze.
I alla fall: när du honkat in ett ex av Blood & Bronze från Lulu så kanske köpdjävulen tagit kontroll över din själ. Här är en näve andra grejer du borde äga.

 

Valhall – Den samlade sagan

För några år sen kom den helt fantastiska serien Valhall ut i fem samlingsvolymer. Resan från att gå från en lustig dansk serietidning om Tor till en av de intressantaste tolkningarna av nordisk mytologi är värd att följa med på. Albumen innehåller förutom själva serierna gott om bakom kulissen texter, skisser och de  texterna som serierna bygger på från en eller annan version av Eddan.

Böckerna trycktes dock i en ganska liten mängd och har vart svåra att få tag på, men frukta ej! Nu har Apart släppt alla fem volymerna nyutgåva. Vad jag förstår är det bara förlagsmarkeringen som de bytt i nytrycket.

Min åsikt är att Valhall är en av de absolut bästa serietidningarna som någonsin gjorts. Helt på nivå med Bone, Tintin, Love & Rockets, Farbror Joakims Liv och The Sandman.

Beställer du från förlaget med koden “KOMPIS” så ska det vara 10% rabatt.

 

A Red and Present Land

Ok, om du inte äger den här boken ännu sluta läs och köp den. Om den är slut i din spelbutik så finns det nu, i morse, 9 ex kvar hos förlaget.

Utan att gå in på innehållet så är A Red and Present Land den objektivt snyggaste rollspelsboken någonsin. Formatet, illustrationerna och pappret gör det till en produkt alla kommer att vara avundsjuka på för alltid. Innehållet är en kampanjvärd eller vad man nu ska kalla det. Zak S har tolkat Alice i Underlandet och gör det med sin vanliga stil full av originella, lätt provocerande och då och då otroligt insiktsfulla idéer. Det finns tankar, tabeller och koncept i A Red and Present Land som du inte kommer att läsa någon annanstans.

Du borde helt enkelt äga den här boken om du överhuvudtaget är intresserad av böcker och/eller rollspel.

 

The Dark North

Ja, det är ännu en kickstarter. Jag vet. Men det ser ju jävligt bra ut.

Blood & Bronze är här!

bb_thumbnailI mer än tre år har vi hållit på. Skrivit och strukit, testat och trätt. Nu har vi slutat med det. Resultatet av våra vedermödor finns nu tillgängligt i ett rätt oansenligt häfte, 68 sidor långt, med den desto mer pompösa titeln Blood & Bronze. Du hittar mer information om spelet på http://bloodandbronze.com, bland annat en 18-sidig pdf som visar hur det går till att göra rollpersoner.

Spelet kan bäst beskrivas som Old School-inspirerat, men använder varken de sex vanliga grundegenskaperna eller BAB/THAC0. Istället slås alla aktiva slag med en eller flera sex-sidiga tärningar, vilket gör att mer erfarna rollpersoner ofta lyckas bättre. Samtidigt slås räddningsslag med en 20-sidig tärning, vilket gör systemet mer finkornigt än om det endast använt T6:or.

Boken innehåller fjorton vildmarks-händelser som spelledaren antingen kan lägga i ordning för att skapa ett berättelsedrivet äventyr, placera ut på kartan som äventyrsnoder för rollpersonerna att besöka i valfri ordning, eller använda som slumpmöten för att påbörja spelet direkt. Dessutom finns instruktioner för hur man skapar ett platsbaserat äventyr i ett rövarnäste, samt en enkel och obegränsad procedur för att utveckla dessa två utgångspunkter – vildmarken och rövarnästet – till andra typer av platser och områden.

HerrCon Höst 2015

Precis som vi behövde det mest var det dags igen. Ännu ett HerrCon i skuggan av Alvastra Klosterruin.

Vi började med välkomsttal, bubbel och att Olav visade upp det färdiga Blood & Bronze. Efter som vår teknologiska nivå är mobiltelefon kommer länkar och sånt skryt med tiden.




Fredagen ägnade vi helhjärtat åt äventyrande i Tistla Fäste, från 10:30 till 02:15 så tog vi oss an Väktarens Vrede. Ett äventyr som innehåller väldigt mycket äventyr.



Lördagen började vi med att hex-crawla i Blood & Bronze. En ny upplevelse för gruppen. Det är såklart extra kul att spelet fakiskt är klart och att boken blev så snygg.

Till sist så körde vi ett kvällspass med I Skuggorna, allsång och flaggpunsch som var bra mycket godare än jag minns punsch.  Men då var jag spelledare, så jag tog inga bilder.

Det svarta hjärtats vilja

Jag har här i dagarna tagit paus från förberedelserna till Symbaroum-kampanjen Väktarens vrede för att läsa Det svarta hjärtats vilja. Det är en skönlitterär bok i fantasygenren som är skriven av samma person, Mattias Johnsson. Fantasy är inte något jag i normala fall läser men i detta fall tyckte jag det skulle vara intressant att göra ett undantag. Framförallt för att se om boken kunde bidra till att öka förståelsen för hur Järnringen ser på den värld som jag strax ska börja rollspela i. Jag upplever att Symbaroum delvis fått kritik för att inte i tillräcklig detalj beskriva den väldiga skog, Davokar, som spelet framförallt uppehåller sig kring. Därför såg jag detta som ett ypperligt tillfälle att få lite insyn i hur skogen och dess invånare ser ut och beter sig.

Det svarta hjärtats vilja är den andra delen i serien om Symbaroum och boken tar vid precis efter händelserna i den första delen Den eviga nattens riddare. Jag tror med fördel att boken går att läsa utan att ha bekantat sig med del ett. Även om böckerna utspelar sig direkt efter varandra så står båda berättelserna på sina egna ben och om jag har förstått det rätt kan de nog ses som två relativt fristående delar.

Vi får följa de två syskonen Vidina och Alavan och deras resa genom skogen. Deras upplevelser med skogens folk och fä blandas med att berättelsen om deras barndom vecklas ut. Såklart bär våra protagonister på ett väldigt speciellt öde, annars skulle det väl knappast vara fantasy? Boken börjar i ett fartfyllt tempo och tappar egentligen aldrig i hastighet. Det gör att berättelsen är fokuserad och aldrig tar av i någon oväntad  riktning, läsaren drivs istället hela tiden framåt med blicken mot horisonten.

Det är en kamp på liv och död som utspelar sig framför våra ögon. Huvudpersonerna framstår som kompetenta äventyrare och mot bokens slut har man samlat på sig ett sällskap som i sin uppsättning skulle kunna mäta sig med Ringens brödraskap. Protagonisterna i Det svarta hjärtats vilja påminner i mångt och mycket av en spelargrupp till rollspelet, på det viset skulle också boken lätt kunna skrivas om till en spännande rollspelskampanj. Man skulle faktiskt kunna tänka sig att böckerna om Symbaroum är skrivna med utgångspunkt i en kampanj till rollspelet.

Stämningen är becksvart och Davokar befolkas av varelser hämtade ur skräckens värld. Samtidigt är dialogen genomgående rak och enkel, vilket skapar en tydlig kontrast. Det är ett effektivt språk som förstärker känslan av handlingskraft och angelägenhet hos bokens karaktärer. Det svarta hjärtats vilja tänder till ordentligt i sina mest obehagliga miljöer. En av de episoder som berörde mig mest börjar oskyldigt, ett tillfälligt ljus i skogens nattsvarta mörker, för att sedan tvärvända och erbjuda bokens kanske mest obehagliga scener. Dessa miljöer är som hämtade ur bröderna Grimms värld i händerna på skräckmästaren Guillermo del Toro. Hade bokens huvudpersoner inte varit äventyrare med hämndbegär skulle de säkerligen blivit traumatiserade av skogens fasor istället tycks varje elakt sagoväsen öka deras nästan övernaturliga målmedvetenhet. I dessa situationer skär sig bokens raka dialog med ramberättelsen och det känns som att språket inte riktigt hör ihop med berättelsens miljöer.

Boken är skriven utifrån vad karaktärerna ser, de finns ingen utomstående berättare som kan ge oss förklara, ge kontext och överblick. Läsaren deltar istället som en tyst betraktare till syskonens upplevelser medan författaren driver oss framåt i ett vilt tempo mot berättelsens slutuppgörelse. Det gör att vi aldrig får möjlighet att stanna till och betrakta våra omgivningar. Istället manar han oss på ständigt drivna framåt av skogens alver, jättar, jättespindlar, barbarer och mörkermän. Likt en upptäcktsresande önskade jag ibland att jag hade haft möjlighet att som läsare, lära mig mer om Symbaroums dolda hemligheter men här ges inga sådana tillfällen.

Det är i bokens slutskede som berättelsen verkligen tar ordentlig fart. Miljöerna blir mer fascinerande och skräckinjagande, karaktärerna fördjupas och vi kommer verkligen nära skogens mörka sagoväsen. Vi börjar förstå dem och därmed erbjuder de också spännande ledtrådar till Davokars historia. Det är också här vid resans slut som bokens rasande tempo når sitt crescendo och vi får möjlighet att stanna upp, som boken belönar oss med ödesmättande platser, uråldriga karaktärer och en ordentlig slutuppgörelse.

Det svarta hjärtats vilja erbjuder något så ovanligt som en fantasybok med ett ordentligt slut. Visserligen ges öppningar till ytterligare äventyr och upplevelser men Det svarta hjärtats vilja är något så ovanligt som en sammanhållen berättelse i fantasygenren. Det vanliga är ju annars känslan att en berättelse inom fantasy endast kan ta slut i och med författarens tragiska bortgång (Robert Jordan) eller skrivkramp (George R.R. Martin).

Jag tror att Det svarta hjärtats vilja lämpar sig bra för en något yngre målgrupp, med sitt rappa språk och en berättelse i högt tempo. Jag kan också tänka mig att boken mycket väl skulle kunna fungera som en lämplig ingång till rollspelet Symbaroum. För egen del hade jag hoppats att boken hade gett mig mer detaljer kring världen och Davokar i synnerhet. Jag fascineras samtidigt av den känsla av obehag som jag tidvis kände under min läsning. Det är för mig ovanligt att drabbas av sådana känslor av en bok. Men det jag framförallt tar med mig är mötet med skogens uråldriga väsen. Något man kan hoppas det kommer mer av i seriens fortsättning.

Page 1 of 57

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén