Archive for the 'böcker' Category

Sommarboken: Gainea

Enligt gamla testamentet skapades världen av en hämndgirig gubbe. Tänk om det inte var så. Tänk om den istället hade blivit skapad av ett suget fruntimmer. Hur hade allt sett ut då?

Utifrån den premissen tar berättelsen om Gainea avstamp. Gudinnan Un vaknar upp ur en fantastisk dröm och skapar sin värld till drömmens avbild. Till skillnad från JHWH börjar hon inte med ljus och mörker, eller vatten och land, utan skapar helt sonika sig själv till en ganska het kvinna och en spegel som hon kan spegla sina ganska heta behag i. Därefter bär det av. På en eftermiddags läsning hinner vi vara med om världens skapelse, dess stundande undergång, en del magi och omotiverad nakenhet samt ett stort trollkrig som tårtan på moset.

Författaren lovar, på hederligt fantasy-manér, minst tio böcker i sviten. Dessutom är ett rollspel på väg om allt går enligt planerna. Det är lite svindlande att tänka på allt som kommer hinnas med i de tio böckerna, om de övriga är tillnärmelsevis lika vittfamnande som den här.

Gaineas stora svaghet är språket. Texten saknar tyvärr helt metaforer och poetiska bilder, ja kanske adjektiv i största allmänhet. Efter en timmes läsning slås jag av att jag inte vet hur något, eller någon ser ut. Istället fylls sidorna av märkliga design-kommentarer:

In vände sig hastigt om och riktade sin stav mot rösten, beredd att skicka energi genom den om det skulle krävas. Staven var ett användbart verktyg och den hjälpte In att fokusera attackerande magi. Hon kunde visserligen göra det även utan staven, men den gjorde det lättare när hon var tvungen att reagera snabbt. Den gjorde att hon inte behövde vara lika klart fokuserad för att lyckas (sid. 109).

Att läsa boken blir lite som att titta på någon av Simandls Czechsploitation-filmer med kommentatorspåret gående. På gott och ont känns det verkligen som att det är just en gammal rollspelare som skrivit Gainea. In är en höglevel-wizard, hon är bra på anfallsmagi och har en stav med enchantment (+5). Ungefär. Den uppenbara fördelen är att det utlovade rollspelet känns väldigt nära till hands.

Boken rymmer förstås en del bra idéer. Ett exempel är den själavandring som är central för boken. De dödas själar blandas likt SVJs drömmar, så att alla nu levande varelser har små brottstycken av alla dödas själar i sig. Dessutom kan mäktiga individer äta andras själar, och därigenom börja plågas av deras minnen.

Dessvärre skäms de bra idéerna av ett bristande språk, och många dåliga designbeslut. Förhoppningsvis blir nästa bok mer fokuserad, mindre kommenterande och mer målande.

Blodets meridian

Tre starka skäl till att läsa Blodets Meridian av Cormac McCarthy (här i översättning av Ulf Gyllenhak). Det finns ungefär 412 fler.

skäl 1. Meningen på sidorna 71 och 72

Nu galopperade de fram i en ursinnig fris av besinningslösa hästar med väldiga ögonvitor och blottade tänder och nakna ryttare med buntar av pilar mellan tänderna och deras sköldar blänkte till i dammet och de trängde genom den bortre delen av de sprängda leden till drillandet av benflöjter och lade sig på sidan av sina hästar med en häl i bygeln på manken och deras korta bågar dök upp under ponnyernas utsträckta halsar tills de hade omringat kompaniet och splittrat männen i två grupper och sedan reste de sig upp igen likt figurer på ett tivoli, och några hade mardrömslika ansikten målade på bröstet, och red in bland de avsuttna anglosaxarna och spetsade dem och klubbade ner dem och hoppade ner från sina hästar med knivar och sprang omkring på marken med en besynnerlig hjulbent gångart likt varelser som tvingades förflytta sig på ett för dem obekant vis och slet kläderna av de döda och grep dem i håret och drog knivbladen i cirklar runt skallarna på likaväl levande som döda och höll upp perukerna högt i luften och hackade och högg i de nakna kropparna, fläkte loss lemmar och huvuden och skar upp de underliga vita överkropparna och höll upp stora sjok med inre organ och genitalier och några av vildarna var så insmorda med vämjeligheter att det var som om de hade rullat sig i det som hundar och några kastade såg över de döende och våldtog dem analt under höga skrik till sina kamrater.

skäl 2. de vackra bilderna

Två andra hundar satt ett litet stycke bort hopsjunkna på huk med pälsarna löst hängande omkring sig, blott former av hundar i luggslitna skinn som betraktade hundarna som parade sig och sedan betraktade de fångarna som rasslade iväg uppför gatan. Livsformer som skimrade lätt i hettan, likt de knappa återstoderna av underverk. Ungefärliga likheter som dröjde sig kvar i hörsägen efter det att skapnaderna i sig själva hade förbleknat i människans minne. (sid 99)

skäl 3. för att ladda inför nya Western

Boken öppnar för nya äventyr med klassiska beståndsdelar, såväl som klassiska äventyr med nya beståndsdelar.

Vinn ett signerat exemplar av Svenska Kulter

Såhär inför julen har vi det stora nöjet att lotta ut (eller snarare TÄVLA ut – just det lotteriinspektionen) Anders Fagers bok Svenska Kulter. Signerad, till på köpet. Det ni!

Anders Fager är inte bara författare, nej han är också en pionjär inom svenskt rollspel. Fager (då Johansson) arbetade på Äventyrsspel/Target games och har storverk som Monstret som slukade Stockholm på sin meritlista. Följaktligen belönas han också med en hög position i piruetts statusschema.

För de flesta rollspelare är dock Anders Fager mest känd som hjärnan bakom Spindelkonungens Pyramid – det första rollspelsäventyr som gavs ut på svenska. Ever. I detta smakfullt gulbruna äventyr skall våra hjältar finna tre statyetter åt en enbent man. Fram flödar åttiotalsfantasin när äventyrarna ger sig av ut i Toorra-öknen, på gränsen till det fjärran landet Faar. Förutom spexiga namn erbjuder pyramiden också 20 rum, korridorer och faror.

För att tävla om ett signerat exemplar av Anders Fagers bok Svenska Kulter, gör så här:
Skriv en kort kommentar med ett minne från Spindelkonungens pyramid: vad har etsat sig fast, och varför? Vinnaren meddelas per epost i början av vecka 48.

Har du inte spelat Spindelkonungens pyramid?  Ingen fara, skriv om ett annat tidigt rollspelsminne.
Inga Rollspelsminnen? Då går det bra att gissa på hur många gånger ordet “marmor” förekommer i Spindelkonungens pyramid. Nu borde alla kunna vara med och tävla!

Vampyrsocialrealism

I podcasten Movielicious, en podcast som ganska uppenbart handlar om att recensera film, recenserades filmen Låt den rätta komma in. Podcasten jämförde filmen med den amerikanska versionen som nyligen kommit upp på bio i USA. Naturligtvis var det svenska originalet bättre på alla sätt och vis. Det enda argumentet för att se den mer tuggummivänliga Let Me In är om man inte orkar / kan läsa undertexter. Inget problem i just detta fallet då jag antar att de flesta av er kan svenska.

Det är noterbart att filmen fått stor uppmärksamhet utomlands och att det är en väldigt tilltalande historia. Nu kommer vi till ett personligt erkännande, jag har varken läst boken eller sett filmen. Boken har stått hemma i bokhyllan under flera år, jag har tänkt ta upp och läsa den men det har aldrig blivit av. Jag beundrar verkligen Johan Ajvide Lindqvist sätt att skapa en egen svensk skräckgenre, därför är det märkligt att jag inte kommit mig för att ta del av den. Är jag rädd att mina uppfattningar ska förändras? Oavsett tror jag att det är dags att läsa boken nu eller att jag iallafall börjar med att se filmen.

Nu kan jag inte riktigt uttala mig i saken ännu men jag tänker mig Johan Ajvide Lindqvists romaner som en mycket bra rollspelsmiljö. Där det övernaturliga blir kryddan eller twisten i scenarion som annars skulle framstå som socialrealism i sin värsta form. Jag får också en känsla att liknande konventsscenarion redan har skrivits? Om inte är det högtid att det görs.

Systrarna Bennet – fem perfekta rollpersoner

Här i en utgåva innan zombies blev zombier

Jag erkänner. Jag är fett ute. Det var ett år sedan boken kom och jag läste den först nu. Men bättre sent än aldrig, tänkte jag.

Stolthet och fördom och zombies är en märklig fan fiction-skapelse, där en Seth Grahame-Smith har farit fram med klister och överstrykningspenna i Austens text för att bereda plats för vandöda lik. Ofta är ingreppen klumpiga, nästan taffliga. Lite som barndomens populära bajs-lek, där ett ord i ett känt begrepp byts ut mot bajs för att uppnå en komisk effekt.

Dansar med bajsar. Det lilla bajset på prärien. Ni förstår poängen.

Sällan infinner sig känslan av att de odöda faktiskt tillför något – särskilt som “zombier” är ett vederstyggligt ord som fungerar mycket dåligt på svenska.

Boken är dock intressant ur tre aspekter. Först och främst är den intressant för att den ens finns. Postmodernitet och torrent-kultur. Vem bestämmer över en berättelse? Allt sånt.

För det andra är boken intressant för sitt klipska förord, signerat Johanna Koljonen, och sitt bonusmaterial med instuderingsfrågor som tar begreppet meta till en helt ny nivå.

För det tredje är boken intressant för att huvudpersonerna fungerar märkligt väl – åtminstone ur ett rollspelarperspektiv. Efter att ha läst ut boken verkar det till och med troligt att en skara systrar skulle bekämpa likätare i en 1800 tals-idyll. Fördelarna är så många och så efterklokt uppenbara, att det känns konstigt att upptäcka dem i ett sådant märkligt verk.

Här följer några anledningar till varför systrarna Bennet är de perfekta rollpersonerna.

a) En grupp systrar behöver inte tjäna pengar. Deras familj (läs far) förväntas försörja dem = mer tid att äventyra.

b) De är typ som Turtles: en hård, en glad, en smart, en kåt och en råtta. En grupp systrar har den perfekta blandningen mellan gemenskap och individuella strävanden = gruppen kommer hålla samman, men ändå innehålla spänningar och motstridiga viljor

c) Många ojämlikheter i samhället gör att systrarna inte kan studera på högre lärosäten, bli präster eller annat trams. Istället har de möjlighet att träna svärdskator och höga sparkar i sin dojo = mer action

d) Systrarna förväntas vara välklädda och prydliga, kvicka i sin konversation. De måste föra sig med grace i de fina salongerna och komma med subtila förolämpningar om nöden så kräver =  variation och elegans.

e) Systrarna förenar privilegier med utanförskap, har så att säga en fot i varje läger. De kan lika gärna konversera med överstar och fina damer som med smutsiga industriarbetare = intriger i alla miljöer

Så damma av ditt Götterdämmerung, klunsa om vem som får vara Elizabeth, och ös igång med en kampanj redan idag!

Snart är det vinter igen…

När HBO bestämmer sig för att göra serier så brukar det sluta i succéer, Band of brothers, True Blood, Sex and the city(what?) med flera. Nu har de bestämt sig att ge sig på en ny genre, fantasy. Man kan fråga sig om det är en glädje eller en orsak till oro. Jag anser att de flesta fantasy serier som görs burkar vara så dåliga att man håller på att krevera. HBO har som tur varit smarta och valt att inte hitta på något eget och nytt. Istället har man valt att bygga serien på en succébok som senare också blev ett spel, nämligen Game of thrones, skriven av George R.R. Martin, som för övrigt sportar världen fulaste hemsida.

Spelet har bemötts relativt svalt från redaktionen, men boken har åtminstone jag vurmat över väldigt länge. I nuläget är det högst oklart hur många av författarens böcker som kommer förvandlas, men enligt senaste uppdateringar kommer första säsongen vara i tio delar, om dessa tio delar behandlar hela första boken är i nuläget oklart. En glädje för alla som gillar Boromir/Sean Bean, som även omnändes i artikeln ”Svartur Dödir!”, är att han även återkommer i den här serien, då spelandes den trofasta väktaren i norr, Ned Stark. Vidare i rolllistan finns Lena Heady, 300, Terminator: Sarah Connor Chronicles Samt Julian Glover, Star Wars: The empire strikes back. Jag hade kunnat fortsätta rabbla en del andra spännande namn i rollistan men jag tror ni får en aning om vilken satsning det här är för HBO.

Ett orosmoment är att Martin inte ännu har färdigställt samtliga böcker i ”The song of ice and fire” och om man ska vara helt ärlig så börjar man tröttna rätt så rejält på att vänta. Enligt de senast uppgifterna på författarens blog har han skrivit drygt 1300 sidor(!) på boken som uppföljer 2005 års ”A feast for crows”. Förhoppningen är ju att serien tänder en brasa under författarens arsel så att man får se slutet på böckerna innan slutet på serien. En annan förhoppning är att han lyckas skriva sin bok utan att tänka på den som en Teve serie. Det mest fantastiska med serien är att HBO redan fastställt launchen till 2011 och eftersom att första säsongen är i tio delar kan man anta att det kommer att bli en sommar serie som True Blood. Så börjar man glömma första bokens innehåll börjar det bli dags att fräscha upp sig, det sköna är att man inte behöver vänta lika länge som på uppföljaren för att se serien.

FEED: 2.0 zombieapokalyps

FEED: blod och rssDe enda som såg zombieapokalypsen komma var bloggarna. FEED av Mira Grant är del ett av Newsflesh trilogin, läs en recension på io9.com.
Kombinationen zombies, internet och ordvitsar kan inte slå fel, eller?
baksidestexen:

is 2034, twenty years after the Rise. Bioengineering has finally found cures to the common cold and cancer, in the form of tweaked viruses. Unfortunately, mixing the two cures led to an unexpected side effect: reanimation of the dead.

Tack till Teresa Axner som facebooklänkade.