När vi sa att det var här det va, så menade vi det inte så bokstavligt.
Så var årets SSK över – en helg fylld av spel, glädje och spännande möten. Eller?
Vi for ut på fredagskvällen. Någonstans under den oändliga tågresan insåg vi gemensamt att vi aldrig tidigare satt vår fot i Alby. Men hur svårt kan det vara? Först höger genom demonstrationen, sedan vänster längs våldstäktsvägen och så vips! Subtopia. Det skulle dock visa sig att konventet inte alls var beläget i Subtopia. Inte ens i närheten faktiskt.
Istället var det hög tid att irra runt bland Albys samlade bilmekaniker. Hoppet började sjunka en smula. Kanske inte på grund av den dåligt snitslade vägen, kanske inte heller för att vi började inse att restiden dörr till dörr började krypa över en timme. Eller jo – sånt spelar in, det kan inte stickas under stol med. Men mest av allt kändes det snopet eftersom SSK bara några dagar innan hade länkat till Subtopia och skrivit “honom skall vi ha!” Drömmen om de glansiga och bekväma lokalerna, fjärran från skolsalstristess, bleknade.
Hallå! Har ni konvent, eller?
Det sägs att inget vara för evigt. Vissa saker kan förstås komma väldigt nära, men förr eller senare tar de slut. Vårt slut, eller åtminstone resans, stavades hitta.se.
För där, snett bakom skrotbilarna och leran på en nedsläckt parkeringsplats, fanns den faktiskt. Rollspelens Shangri-La, gömt för vanliga dödligas ögon. Hangaren. SSK.
Det kändes lite surrealistiskt att komma fram. Lite som att arrangemanget ända in i det sista skulle upplösas i rök och driva iväg. För precis som förra året har förhandsinformationen varit liten. Inga reklamblad har dykt ned i brevlådan, inga officiella uttalanden på stora rollspelssidor. Eller från Sveroks sida, för den delen. Bara tystnad. Som en nål i en höstack, som verkar ganska nöjd med att vara just det, just där.
På plats hördes vinden susa i fönsterluckorna, och tumbleweed for fram över golvet. Från en lapp på ena salsväggen som till och med bläcket var på väg att lämna skrek de inställda arrangemangen ut sina levnadsöden. På andra sidan kämpade två receptionister med att koppla in sladdar i en dator.
Should I stay or should I go?
Som vanligt, eller åtminstone som ofta, straffade det sig att vara föranmäld. Att anmäla sig på plats gick däremot bra. Eller att bara såsa runt, i limbo, varken deltagare eller helt utanför. Som tur var hade bara en av oss anmält sig, så vi andra behövde inte lida särskilt mycket.
Vi tog en tur runt området. Försökte fråga om vägen, och navigera med hjälp av en karta som vi fann. Ingetdera visade sig fungera särskilt bra, eftersom alla var vilsna som vi och kartan inte tillhörde konventet utan tydligen beskrev någon sorts rymdskyttel. Jag vet inte.
Lokalen visade sig vara rätt bra. En stor hall precis vid ingången och några kyffen att spela i, i slutet av en korridor. Spelarna lyste dock med sin frånvaro, vilket visade sig vara tur eftersom varje spel blivit tilldelad endast en sal. Konstigt var också att de flesta salar innehöll en säng, vilket genast förde tankarna till Jeepforms Gang Rape eller vad det nu hette. Toaletter var det också dåligt ställt med, och köket var litet.
Inte så att det spelade någon roll i den ekande tomheten. Men i alla fall.
Lite senare började det regna
På plussidan fanns det oceaner av brädspel. Tre olika diskar, plus en korridor, tävlade om att låna ut spel till varandra. Rollspel fanns det också a plenty, trots att ett antal inställda. Och föreläsningar. Herregud vad det fanns. Längst bort i ett förtappat hörn fanns det också några jäppar som gjorde reklam för sina egna spel. Trist nog för dem (och också för Alpha Games) hade de blivit tilldelade plats i en Harry Pottersk del av samlingsrummet, som lyckades vara osynlig från alla vinklar – även rakt framifrån. Som plåster på moset kan man nu få se en liten film om dem på konventets hemsida.
Slutsatsen då? Slutsatser är svåra att dra. SSK har försökt sig på den vågade vägen att varken arbeta in sitt varumärke genom att ha konventet en viss helg, eller på en viss plats. Till på köpet har varken reklam eller information funnits, vilket gör att man som kund blir lika förvånad varje gång man hör talas om tillställningen. Varje år blir som att det var första året, på något vis. Samtidigt har ambitionerna aldrig varit blygsamma, med prisutdelningar (inställda), lajv (inställda), enorma mängder spel-arrangemang (till viss del inställda) och föreläsningar (nästan inte inställda).
Köket: snyggt och gott och generösa öppettider. Också en smula suddiga.
Och någonstans runt mitt på lördagen hände det fantastiska. Allt blev lagom. Besöksantalet matchade nästan den för stora kostymen. Föreläsningarna hade åhörare. Hell, till och med rollspelen lyckades dra till sig några spelare. Gemytligt. Som något som tjänade på att inte vara störst i världen, som tjänade på att ligga så avlägset så att ingen kunde röra sig därifrån. En plats som det gick att överblicka. Och sist men inte minst: som bjöd på kvalitativ mat för en spottstyver.
Om konventet fortsätter att bygga på denna känsla, slutar flytta runt, börjar marknadsföra sig, snitslar ut vägen, organiserar sin reception kommer det gå en lysande framtid till mötes.
Just nu var det mer som ett kollo (fast utan hångel), och det är egentligen ett ganska bra betyg.
Redaktionen befinner på resande fot om bara några ynkliga timmar kommer vi att landa på Sveriges framsida. Gothcon arrangeras som vanligt i påsk och vi är där och bloggar lajv. Direkt från händelsernas eicentrum. Men först har vi ett antal utmaningar framför oss. När bilkön slut? Vi har inte ens kommit till södertäljekön. Det är alltså bara förkön till kön så att säga. Ni som åker bil, det är olycka vid Segeltorp.
Senaste kommentarer