Någonstans i fjärran började en massa ta form, mängder med hörselintryck blandades. De skar in i varandra och bands ihop till en oformlig klump av svagt förnimbara röster. Långsamt blev de tydligare och ur ett dovt drömskt brus bildade de ord som bands samman till meningar. Stegvis tilltog ljuden i styrka tills jag hörde dem alldeles tydligt. Skratt, klangfulla resonanser i kristall, dansande steg som gled över nypolerad parkett. Röster som svepte samman till en låg matta i bakgrunden av musiken som strömmade ut från den raspiga grammofonen.

Synnerven slog till och långsamt försökte få pupillerna att fokusera men tillställningens gäster framstod endast som svagt färgade reliefer mot sömndruckenhetens fond. Det var som att jag stod på andra sidan en rökig spegel, fast i dunkelhetens grepp. Blicken flackade då jag desperat försökte skärpa synintrycken, silhuetter slog ut ur grådaskigheten och försvann lika fort som de hade dykt upp. Så, långt där uppe skimrade någonting till, kristallkronans prismer slog mot varandra i vinddraget från balkongen och slog ut små ljusblixtar som lyste upp gästernas skuggor och väckte liv i salongens röda sammetstapeter, värdinnans olivfärgade klänning och golvets blanka yta. Gestalternas kanter och utformning skärptes och ur det grå diset väcktes salongens invånare till liv.

Jag kände bröstkorgens tyngd mot andetagen, lemmarna var tunga, förlamade, nästintill livlösa. Instinktivt sträckte jag handen mot lädret för att försöka räta ut kroppen från den halvliggande position som jag befann mig i. Soffans glansiga yta kändes kall mot handflatan när jag försökte kravla mig upp till en mer anständig ställning. Det pulserade mot tinningen, tunga hammarslag med varje ny hjärtimpuls. Det måste ha varit det där sista glaset maltwhisky som hade fått allting att slå till så här. I normala fall brukade inte alkoholens sövande effekt ha någon verkan på mig men denna afton hade den tydligen slagit till. Skjortans krage stramade mot halsen och gjorde den tunga luften om möjligt svårare att andas.

En lätt panikslagen känsla grep tag i mitt dåsiga sinne och jag tog mål mot räddningen. Med ett halvhjärtat försök att gå anständigt började jag bana min väg genom samlingen av människor. Synen måste ha varit löjeväckande, en halvdrucken Sporre med glåmig blick i skrynklig smoking. Fumliga steg mot ett bestämt mål som i deras ögon inte kunde vara något annat än barskåpet. Men ingen skrattade och jag var för yr för att lämna det en tanke. De stora spröjsade glasdörrarna stod på glänt och från dem kom en svag bris av kylig nattluft. Bakom dem väntade ett kompakt mörker, kallt och omfamnade. Jag ryckte tag i dörrarna för att komma ut och låta mig bli slukad. Jag slukade tillbaka i fyra djupa andetag.

Jag trevade mig ut i nattens mörker, sträckte mig fram mot balkongens gjutjärnsinhägnad som en hjälpande hand mot stundens förvirring. Kylan spred sig längs räckets intrikata mönster och upp längs mina lemmar. Trädens vajande grenar mötte salongens bakljus och kastade långa skuggor ut i dunkelt. Långt där borta kunde man se gatornas gasbelysning men natten var sånär tom på synintryck, annat än trädgårdens mörka silhuetter. Som av en ingivelse trevade handen ner i fickan och snuddade vid kära gamla farbror Wilhelms fickur. Jag fick tag på den smala silverkedjan samtidigt som jag i ögonvrån såg hur paret, mitt enda sällskap på balkongen, avbröt sitt lågmälda samtal. Sekunder senare fattade jag urmekanismens hölje och öppnade locket, kvart över tolv sa den. Med tanke på den begynnande huvudvärken och hur kvällen hittills tett sig var det nog dags att ta sig härifrån. Fjorton andetag senare var beslutet taget och jag vände åter in mellan de broderade linnegardinerna som fladdrade spöklikt i aftonvinden, in i folkmassan genom salongens sorl bort mot hallen.

Garderobiären var involverad i en lågmäld diskussion och tycktes ovillig att assistera. Med skakiga händer började jag rota igenom den myriad av ytterrockar som dväljdes i garderobens inre. I mitt dimmiga sinne hade jag glömt var överrocken hamnat ty min ankomst hade varit uppjagad och orolig. Svettpärlor började tränga fram i pannan och kragen klistrade sig fast likt en igel i nacken. Jag stormade ut ur det klaustrofobiska fängelse till garderob och genom ytterdörren. Vägen hem gick längs ormlika slingrande gator vaktade av hotande husfasader, trötta och slitna stod de och blickade mot mig med sina mörka ögon. Likt en förtappad själ som söker fly avgrundens oresonliga dom över den döde ilade jag genom stadens gator. Nycklarna rasslade till i låset. De sedan länge ooljade gångjärnen hjälpte den tunga dörren att vika åt sidan. Med svaga steg stapplade jag upp till min sängkammare, slängde min smoking på stolen och allt blev till ett hav av svart.

Jag ryktes upp ur dvalan med en sprängande huvudvärk. Det var hembiträdet som med ett kraftigt handtag hade väckt mig ur sömnens dimmiga dunkel. Solens strålar kastade sitt ljus igenom gardinerna och en solkatt skickades genom rummet. När jag följde solkatten till sitt ursprung blev jag en aningen konfunderad då den härstammade från farbror Wilhelms klocka på en av mina otaliga travar böcker. Då jag hade fått för mig hade jag hade glömt den i smokingens ficka vid min hemkomst. Jag sprang upp ur sängen i bara pyjamasbyxorna även fast Majvor stod alldeles intill och började söka efter kostymen. "Var är mina festkläder", frågade jag. Mitt kära hembiträde svarade med sitt sedvanliga lugn. "Ni har fortfarande inte tagit fram den ur garderoben, sammankomsten på Djurgården är inte förrän ikväll, herrn. Jag skulle precis ta fram dem och stryka dem". Det var då jag för första gången insåg att någonting var fruktansvärt fel.

Johan Nordinge & Gustaf Browall